Öppet brev till dig som bor i Nora – jag vill mer med Nora

Jag vill mer med Nora.

Jag är uppväxt i ett före detta kommunalt äldreboende.

Runt omkring mig har det alltid funnits berättelser om Nora förr. Om den gamla skolan, sjukhuset, gruvorna, järnvägen och arbetsplatserna som en gång fanns här.

Men jag har ibland saknat berättelserna om framtiden.

Vad bygger vi idag som människor kommer att prata om om trettio år? Vilka nya arbetsplatser kommer att finnas här? Vilka platser kommer våra barn att minnas? Vad ska få fler att vilja flytta hit? Och vad blir nästa kapitel i berättelsen om Nora?

Jag tror att det är en del av anledningen till att jag engagerade mig politiskt.

Jag vill inte att Noras bästa tid ska ligga bakom oss. Jag vill att du som bor här ska kunna känna att det händer saker också här. Att Nora har en framtid att tro på.

Idag har jag förmånen – och ansvaret – att vara med och leda Nora kommun.

Det har gett mig ett helt annat perspektiv på den plats där jag vuxit upp.

Jag ser hela kommunens ekonomi. Jag ser skatteintäkterna, kostnaderna, investeringarna och hur långt pengarna faktiskt räcker. Jag ser behoven i skolan, förskolan och äldreomsorgen. Jag ser våra gamla lokaler och investeringarna som behöver göras.

Och jag har lärt mig hur frustrerande förändring ibland kan vara.

Ibland vet man precis vart man vill, men vägen dit ser nästan bakvänd ut.

Man kan behöva flytta något åt vad som ser ut som fel håll för att några år senare kunna lägga det där man egentligen vill ha det. Man kan behöva lägga pengar på någonting som nästan ingen ser idag för att kunna göra den stora förändringen imorgon.

Planering tar tid. Projektering tar tid. Tillstånd och överklaganden tar tid. Och ibland räcker pengarna helt enkelt inte till allt vi skulle vilja göra.

Jag förstår att det kan vara frustrerande när du ser det utifrån.

Tro mig, det är frustrerande även för den som sitter mitt i det.

Men samtidigt som jag idag ser siffrorna tydligare än någonsin träffar jag också människorna bakom dem.

När jag lämnar på förskolan ser jag skillnaden mellan en morgon när avdelningen är fullbemannad och en morgon när en kollega är sjuk och vikarien ännu inte hunnit komma. Jag ser vad en enda vuxen mer eller mindre faktiskt betyder – för både barnen och personalen.

Jag träffar restaurangägaren som kämpat sig igenom en tuff period och känner hur ekonomin knakar.

Jag ser glädjen, men också tröttheten, i ögonen hos butiksägaren efter en fantastisk sommar. Omsättningen har ökat, besökarna har varit många och det finns framtidstro. Men dagarna har också varit väldigt långa.

Och jag träffar mamman vars barn har fastnat i missbruk.

Hon berättar förstås om sitt eget barn och om sin oro. Om psykiatrin och om narkotikahandeln som finns också här, i vår lilla kommun.

Men hon berättar också om människorna som säljer narkotikan. Inte bara vilka de är, utan vilka de har varit. Om barndomen. Om föräldrar som slog. Om skolan som försökte men inte nådde fram.

Såna samtal stannar kvar.

För bakom diskussionen om bemanning finns ett barn som behöver bli sett och en förskollärare som försöker räcka till.

Bakom statistiken över företagsklimatet finns någon som satsat sina egna pengar, arbetar fler timmar än de flesta och hoppas att kalkylen ska gå ihop.

Och bakom narkotikahandeln finns människor som drabbas och familjer som går sönder. Men där finns också människor vars liv började gå snett långt innan de själva började göra andra illa.

Det är svårt att tänka på politik som siffror efter sådana samtal.

Det är de människorna jag tänker på när jag sitter med kommunens ekonomi framför mig.

Och en del av det vi har arbetat för börjar nu synas.

Vi bygger en ny Karlsängskola.

Vi är på väg att bygga ett nytt äldreboende med 90 moderna platser.

Vi har investerat i Kulturskolan och börjat rusta våra lekplatser.

Vi arbetar för fler bostäder och för att fler företag ska vilja investera, växa och skapa jobb här.

Men jag vill mer.

Jag önskar ofta att vi hade mer pengar.

Jag vill ha råd med fler vuxna runt våra barn.

Jag vill bygga ytterligare en idrottshall.

Jag vill rusta Norvalla och skapa ännu bättre möjligheter för idrott, kultur och fritid.

Jag vill fortsätta rusta våra lekplatser, men jag önskar att vi hade råd att göra det betydligt snabbare.

Jag vill modernisera våra förskolor. Inte för att nya byggnader är ett mål i sig, utan för att jag hellre lägger våra pengar på personal och mindre barngrupper än på kostsamma öppningar och stängningar utspridda i många små och gamla lokaler.

Jag vill fylla de tomma stolarna i våra klassrum med fler barn, så att vi långsiktigt kan skapa förutsättningar att behålla våra skolor.

Jag vill tillsammans med Region Örebro län skapa en familjecentral i Nora, så att vi kan ge barn och föräldrar ett bättre och mer samlat stöd under de första viktiga 1 000 dagarna.

Jag vill utveckla Hagbyängar och området vidare mot Gyttorp och börja lägga en långsiktig plan för mer idrott, rekreation och rörelse.

Jag skulle kunna fortsätta.

Men jag tänker inte lova att vi kan göra allt imorgon.

För jag vet vad det kostar.

Det är kanske en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig av att bära ansvaret för kommunens ekonomi: varje krona vi använder till en sak kan inte samtidigt användas till något annat.

Men det har inte fått mig att vilja mindre.

Det har gjort mig ännu mer övertygad om att Nora måste ha fler invånare.

När jag pratar om fler invånare gör jag det inte för att en högre befolkningssiffra ser snygg ut i ett kommunalt dokument.

Jag vill att vi ska bli fler för att jag vill att vi ska ha råd med mer.

Jag vill ha färre tomma stolar i våra klassrum.

Fler människor som arbetar och betalar skatt här.

Fler företag som startar, investerar och anställer.

Fler bostäder så att den som vill bygga sitt liv i Nora faktiskt kan göra det.

Fler arbetstillfällen så att våra barn inte behöver växa upp med känslan av att möjligheterna alltid finns någon annanstans.

För när vi blir fler får vi också större möjligheter att göra det jag längtar efter: fler vuxna i skolan, mindre barngrupper i förskolan, mer tid för människan i äldreomsorgen och större möjligheter att investera i våra gemensamma platser.

Tillväxt är för mig inte ett mål i sig.

Det är ett verktyg för att göra livet bättre för dig som bor här.

Och tillväxten skapas inte bara i kommunhuset.

Den skapas av företagaren som vågar investera sina besparingar.

Av föreningen som får en idé.

Av människor som vill bygga bostäder.

Av den som ser möjligheter i en gammal fastighet där någon annan bara ser problem.

Av människor som vill skapa någonting som gör att fler upptäcker Nora.

Och just nu ser jag fler sådana möjligheter.

De närmaste dagarna ska jag träffa människor som vill arrangera en festival i Nora. Jag vet inte om den blir verklighet, men det vore häftigt om den blev det.

Jag ska träffa människor som vill investera och bygga bostäder för äldre.

Jag ska träffa representanter för Stribergs gruva – en plats med en fantastisk historia, men också ett område och en fastighet vars framtida potential vi som kommun behöver förstå bättre. För när nästa idé eller förfrågan om en etablering kommer behöver vi vara vakna, på tå och kunna svara upp.

Jag vet inte vilka av de idéerna som kommer att bli verklighet.

Och jag tänker inte lova saker som någon annan funderar på att göra.

Men jag vet hur jag vill att kommunen ska reagera när någon knackar på dörren med en bra idé:

Hur kan vi hjälpa till? Vad krävs? Hur tar vi det vidare?

Kommunen kommer aldrig att skapa varje nytt jobb, bygga varje bostad eller arrangera varje evenemang.

Men vi kan vara nyfikna.

Vi kan vara på tå.

Vi kan öppna dörrar.

Och vi kan fortsätta förändra hur kommunen möter den som vill få någonting gjort.

Jag vill att kommunen ska vara problemlösaren, inte problemskaparen.

Jag vill att Nora ska vara en kommun där en bra idé har större chans att bli verklighet.

Allt avgörs förstås inte i Nora. Vilken regering Sverige har spelar stor roll för hur mycket vi kan göra i skolan, äldreomsorgen och förskolan här hemma. Därför vill jag också ha en socialdemokratisk regering som ger kommunerna bättre förutsättningar att klara välfärden.

Jag vet också att allt inte har blivit rätt under de år jag haft ansvaret.

Det finns beslut jag önskar hade gått fortare att genomföra. Saker vi fortfarande inte har löst. Människor som har mött kommunen och inte fått det bemötande de borde ha fått.

Att leda en kommun har inte gjort mig mer övertygad om att jag har alla svar.

Det har snarare gjort mig mer medveten om hur mycket det finns kvar att göra.

Och kanske är det därför jag fortfarande är så otålig.

Jag ställer inte upp i valet för att jag tycker att Nora är dåligt.

Jag ställer upp för att jag vet hur bra Nora kan bli.

Jag tror på en kommun som växer istället för att långsamt krympa.

Som tar ansvar för ekonomin utan att tappa ambitionerna.

Som vågar bygga nytt och samtidigt tar hand om det vi redan har.

Som värnar vår historia utan att fastna i den.

Och som aldrig accepterar tanken att de spännande idéerna, investeringarna och möjligheterna alltid ska hamna någon annanstans.

För i slutändan handlar det om hur bra Nora ska vara att leva i. För dig och för dem som kommer efter oss.

Jag kan inte lova att vi hinner göra allt jag drömmer om under de kommande fyra åren.

Det vore inte sant.

Men jag kan lova att fortsätta vara otålig.

Att ta ansvar även när besluten är svåra.

Att lyssna.

Att vara nyfiken när någon kommer med en idé.

Att fortsätta fråga vad vi kan göra bättre.

Och att varje dag försöka flytta Nora lite närmare den kommun jag vet att vi kan vara.

Jag växte upp bland berättelserna om det Nora som en gång var.

Nu vill jag vara med och skapa berättelserna om det Nora som ska bli.

Om skolan vi byggde.

Om företaget som valde Nora.

Om festivalen som började som en idé.

Om familjerna som flyttade hit.

Om platserna där våra barn växte upp.

Om människor som såg en möjlighet i Nora och vågade ta den.

Jag vill inte bara förvalta berättelsen om Nora.

Jag vill vara med och skriva nästa kapitel.

Därför ber jag om ditt förtroende att få fortsätta leda Nora kommun i fyra år till.

Jag vill mer med Nora.

Mikael Wahlberg
Socialdemokraterna i Nora